Jobb kontra föräldraskapet
Är just nu vikarierande chef då min boss är föräldraledig. Vad jag har förstått så slutade den förra chefen pga att det inte gick att kombinera den rollen med att vara relativt nybliven mamma. Min chef har även han haft det svårt att kombinera. Fast han fick ju för sig att renovera ett hus samtidigt. Så vad vill jag säga? Jag tycker att det är skojigt när det händer saker och ting och att det är roligt att få vara med och påverka, vilket man i hög grad kan göra när man har ett större ansvar. Jobbet är trots allt en viktig del i ens liv för man tillbringar ju en hel del av sin tid där. I höst så kommer ju vissa prioriteringar att ändras radikalt har vi fått veta och det tvivlar jag inte på. Det kommer inte att bli helt lätt att kombinera ett jobb med mycket ansvar samtidigt som man helst av allt vill vara med och se vad som händer i sitt barns liv. Vill ju inte samtidigt få mindre ansvarsfulla arbetsuppgifter och då få tråkigt all den tid jag är på jobbet. Detta kommer säker att falla på plats i höst, men det är i alla fall en fundering som jag har nu...
Läste en artikel om Christiano Ronaldo (för övrigt uppkallad efter Ronald Reagan). Börjar så klart drömma om att vårt barn gör en liknande karriär (i ett annat lag) och det är ju sånt man tänker när barnet sparkar som en tok. Kan han sparka så hårt redan nu så lär han i ett senare skede i livet med lätthet överträffa Ronald Koemans frisparkskanoner. Sofia sitter bredvid mig och säger: "Tänk vad besviken du kommer att bli om du får ett barn som inte är sportintresserad?" Jag måste erkänna att det skulle vara lite synd, men inte hela världen. Det är ju kul att ha ett gemensamt intresse. Det går även bra om barnet blir intresserad av musik. Om inte det fungerar så kan man ju hoppas att barnet hittar ett intresse som jag kan haka på. Dock måste jag säga att om det blir hästar så blir det jäkligt jobbigt att låtsas... :-) Schack behöver vi inte vara oroliga över att det blir. Varken Sofia eller jag är speciellt logiska in något vi gör. Ja, förutom att skaffa ett barn då, men det beror säker på några nedärvda instinkter...Sofia säger att barnet får bli intresserad av det barnet vill. Visst är det så och jag håller med till fullo. Men låt mig ändå få hoppas lite på att barnet tjatar på att få gå på en match med LHC. :-)
Läste en artikel om Christiano Ronaldo (för övrigt uppkallad efter Ronald Reagan). Börjar så klart drömma om att vårt barn gör en liknande karriär (i ett annat lag) och det är ju sånt man tänker när barnet sparkar som en tok. Kan han sparka så hårt redan nu så lär han i ett senare skede i livet med lätthet överträffa Ronald Koemans frisparkskanoner. Sofia sitter bredvid mig och säger: "Tänk vad besviken du kommer att bli om du får ett barn som inte är sportintresserad?" Jag måste erkänna att det skulle vara lite synd, men inte hela världen. Det är ju kul att ha ett gemensamt intresse. Det går även bra om barnet blir intresserad av musik. Om inte det fungerar så kan man ju hoppas att barnet hittar ett intresse som jag kan haka på. Dock måste jag säga att om det blir hästar så blir det jäkligt jobbigt att låtsas... :-) Schack behöver vi inte vara oroliga över att det blir. Varken Sofia eller jag är speciellt logiska in något vi gör. Ja, förutom att skaffa ett barn då, men det beror säker på några nedärvda instinkter...Sofia säger att barnet får bli intresserad av det barnet vill. Visst är det så och jag håller med till fullo. Men låt mig ändå få hoppas lite på att barnet tjatar på att få gå på en match med LHC. :-)
Kommentarer
Trackback