vablifarsajagojfankonstigt

Vissa dagar brukar jag förbanna att jag är uppvuxen i en släkt med stort sportintresse. De senaste veckorna (månaderna, åren) har varit hur jobbiga som helst då det gått illa för Linköping i Elitserien. Redan efter 5 omgångar sa jag att tränaren måste vi sparka för det finns ingen struktur och tanke i spelet. Idag, ÄNTLIGEN, så fick han sparken efter ytterligare förnedring mot Frölunda. Vad vill jag komma till? Jo, för att vårt barn ska slippa må så dåligt så är frågan om man ska undvika all sport för att barnet ska undvika sportintresset och på det sättet slippa att känna smärta, ilska och vanmakt? Det suger så enormnt mycket energi och omgivningen tycker att man är hur jobbig som helst. Alltså måste jag lära mig att vara helt känslolös t ex framför TV:n så att barnet inte engageras. De som har sett mig vid TV:n vet hur jag beter mig då och att det skulle vara en kraftansträngning. Ni som följt med mig i texten fram tills nu vet ju att jag sitter och ljuger er rakt upp i ansiktet. Hur härligt är det inte att vara med då det går bra för ett lag som man håller på?! Underbart. Jag hoppas verkligen att vårt barn får vara med och känna så många gånger i livet. Då glömmer man bort de där förlusterna vi åkte på i januari 2007.

Sofia sitter och kollar på ett program med apor och försöker emellanåt att fånga mitt intresse. Hon lyckas inte så bra.

Det snöar riktigt ordentligt. Vintern kom till slut.